Inte utan or(s)ak..

Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt och nu Stefan Löfvén har alla det gemensamt att de okuvligt tror på tider som flytt. Förhoppningar om en tillbakagång till det som har flugit förbli och lämnats att dö på evolutionens altare, är så nära patetiskt man kan komma.

Hur noga man än är vid ett bygge av ett korthus, så behövs det ändå bara en nysning för att allt skall falla samman. Så kan man mycket väl sammanfatta de senaste 10 årens socialdemokratiska försök att mobilsera en tidsenlig politik.

Tydligast kunde man se det under tiden som Håkan Juholt styrde sosse skutan. Det som Håkan Juholt retoriskt försökte bygga upp, upplevde jag och många med mig som ett övergrepp i sak. När man hörde Håkan Juholt i sitt invigningstal som ny partiledare var det med skräck man tog emot orden. Minnen från gånga tider skrämde och vänsterspöket visade sitt fulaste tänkbara plyte. Att det bara behövdes ett litet misstag för att han skulle falla var kanske inte så konstigt. Men att det skulle dra med sig hela partiet är ett intressant faktum som borde hamnat högre i uppmärksamhets nivå.

Nu är alltså Stefan Löfvén framme vid samma återvändsgränds som sina senaste förgångare sprang in i. Den gränden där man måste stå upp och försvara klassisk gammal unken 1900 tals socialism. Man måste börja försvara sin ambitioner att höja skatten. Förklara hur man tänker finansiera sina utsvävningar på utgiftssidan. För att sen under löjets skimmer ge sig in i det där med rättvisa, broderskap och solidaritet. Jag kan absolut inte höra dessa tal utan att gömma mig bakom skämskudden. För att inte tala om när alla står och håller i varandras händer och sjunger Internationalen. Pinsamt är bara förnamnet.

Drogers magi

Narkotika, sprit och nikotin har som uppgift att försätta oss i ett upplevelsetillstånd som inte är med verkligheten överensstämmande. Känslor och upplevelser manipuleras av kemikaler så att verkligheten förvrängs.

Frågan som man bör ställa sig är om det är förenligt med samhällets intentioner om att värna människans väl och ve. Att på något annat sätt än att via fördömmande behandla droger och allt som följer i dess spår känns mig främmande. Drogliberalism är förvisso nästan en politisk ideologi. Men all frihet är förbunden med ansvar. Liberalismen är till för människan. Men var går gränsen för frihet när det kommer till droger. Gränser och frihet är ofta två helt skilda begrepp. Men när det kommer till droger är kanske gränsen en frihet i sig.

För säg den drogberoende människan som säger sig vara fri. Den drogberoende är slav under sitt missbruk. Jag vill mena att drogliberalism egentligen är att göra den drogberoende fri från sina droger. Precis så som Liberalismen vill göra människan fri, genom att se till att människan är tillräckligt kunnig och stark för att kunna leva sitt liv på bästa tänkbara sätt.

Att vara drogliberal är inte att starta sprututbytes projekt o.d. För mig är drogliberalism att sätta tydliga gränser som hjälper missbrukaren att komma ur sitt missbruk. Skapa förutsättningar utifrån förståelse för de utmaningar som en missbrukare ställs inför på sin resa till ett drogfritt liv.

Det kan absolut inte finnas något annat sätt att förhålla sig till frågan på. Vi skall inte bekämpa missbrukaren, men det är drogerna och allt som följer med i form av livsmönster o.d. som skall bekämpas.

Jag ser missbruket utifrån tre horisonter. Det ena är den rent kemiska påverkan vi utsätts för när vi exponeras för droger. Den andra är på det själsliga planet. Här hittar vi dilemman som ångest, skuld, utbliven kärlek, uppväxt etc. Sen har vi den tredje horisonten som är handlar om de sociala villkor en missbrukare hamnar under.

Ingen människa föds till eller ens önskar sig vara missbrukare. Nu är det inte ett helt och hållet sant påstående. Vissa av oss är mer benägna att bli beroende av droger. Vissa av oss har lättare att fastna i missbrukarens livsmönster.

Allt detta är absolut inga nyheter. Allt detta är mycket väl kända faktum. Problemet som jag ser de är tid och tajming. Eller varför inte logistik. Den som är på väg att bli beroende av droger har en tydlig logistik. Banan in i beroenden och missbruk är den samma för alla missbrukare. Vi vet nästan exakt vad som händer och hur det händer. Men de vi inte vet är när samhället skall gripa in i missbrukarens liv. Ofta kommer inte samhället in i missbrukarens liv, förens vägen tillbaka som drogfri nästan helt är avklippt.

Hur skall man då göra? Hade jag haft ett tydligt svar på frågan, skulle jag kanske inte skrivit dessa rader. Men jag känner mig ganska så säker på att vägen till ökad förståelse, ur ett samhällsperspektiv går via mina tre grundstenar. Kemi, själsliv och sociala villkor är nyckelfaktorer.  Sen har vi det där med tajming. Att hitta är ibland att veta vad man letar efter.

Ta vilken missbrukare du vill. Gå tillbaka i tiden och leta efter den punkt som slutgiltigt gjorde missbrukaren till den han/hon idag är. Som sagt vi föds inte till missbrukare. Det är det livet vi lever som skapar missbrukaren. Det är vad jag kallar missbrukets livslogistik. Genom forskning på de som idag missbrukar, kan vi lära oss mycket av de kemiska, sociala och själsliga dilemman som grundlägger ett liv som missbrukare.

Det är självklart bra att missbrukaren dessutom inte blir smittad av andra sjukdomar så som HIV och Hepatit. Men focus måste ändå alltid vara att hjälpa missbrukaren att bli fri sitt missbruksberoende.

Normaltillståndets effekt

Normaltillståndet är kanske motsatsen till nyhetens behag. Normaltillståndet är intressant av många olika orsaker. Som politisk bloggare ser jag det som en av mina uppgifter att ständigt vara på min vakt, för att inte fastna i normaltillståndets förblindande fälla.

Det finns inget man vänjer sig vid så fort som en ny bekvämlighet. Sen smyger normaltillståndet sig sakta men säkert in under skinnet.

Här finns en uppgift att ta sig an. Kanske är det så att när vi upplever oss vara normaliserade, det är då vi är på väg att förblindas och stanna upp i utvecklingen. Det är när det smyger sig in en känsla av trygghet under skinnet.

Vi moderna välfärdsmänniskor har att utkämpa strider som våra föregångare på Jorden bara kunde drömma om.  Vi befinner oss i toppen av näringskedjan. Ohotade tar vi oss igenom vardagen, på ett sätt som ingen annan art tidigare gjort.  De faror som oroade vår föregångare i form av krig, undernäring, svält, sjukdomar och naturkatastrofer är idag nästan endast ett avlägset minne att läsa om i historieböckerna.

Dagens strider är på ett helt annat plan. Vi har att kämpa mot försoffning, fetma, välfärdssjukdomar som diabetes, stroke, hjärt och -kärlsjukdomar, handläggarna på arbetsförmedlingen, socialkontoret och försäkringskassan, oroa oss för att inte anmält WABen i tid, etc.

Alla tider har sina strider.  Men den övergripande striden idag är nog att kunna förhålla sig till normaltillståndet. Precis som att människorna i GAZA vänjer sig vid att ständigt ha krig i sin direkta närvaro, så vänjer vi oss vid att ständigt ha fred och välfärd. Vi vänjer oss vid (Kanske till och med förväntar oss) att det finns färdiga lösningar för hur vi skall leva våra liv. Det skall finnas jobb, utbildning, sjukvård, barnomsorg, äldrevård etc. Allt det som vi idag kan inruta, medvetet eller omedvetet under vad som kan kallas det Svenska normaltillståndet.

Har man nu allt detta som ett normaltillstånd, vad händer då om man plötsligt inte kan leva upp till normaltillståndet. Jag tänker mig att reaktionen skulle antagligen varit den samma om det helt plötsligt blev fred i GAZA. Fast tvärt emot. Normaltillståndet hade fått en ordentlig törn. Allt det som tidigare var normaltillståndet blir helt plötsligt onormalt. Att helt plötsligt inte behöva springa ner i skyddsrummet varje gång det kommer ett flygplan. Att inte behöva krypa ner i tunnlarna varje gång man skall handla mat.

Vi välfärdsmänniskor pratar vanvördigt om att vi måste bli mera ekologiska, äta nyttigare och börja motinera. De allra flesta sätter upp mål som man inte ens i tanken hade en realistisk chans att klara av. Att det blir så beror endast på hur vi förhåller oss till normaltillståndet. Vi är så inrutade i tankar om hur vi på bekvämaste tänkbara sätt skall ta oss i genom vardagen.  Precis enliga samma mönster som gör att människor lär sig att leva med det normaltillstånd som råder i GAZA.

Tycker man sig t.ex. vara överviktig. Då skall man inte börja banta. Då skall man plocka fram 10 st välfärdsmönster som man bygger sitt normaltillstånd på. Det kan vara precis vad som helst. Allt som får en att göra det man gör, för att man kan och känner att man får en bekvämlighet eller en njutning av att göra det man nu gör. Tar bilen till jobbet när man kanske bara har 3 km dit. Den där utbildning som ligger och väntar, den där kärleken som aldrig blev utlevd, den där drömmen om en överlevnadskurs, söka det där jobbet som du drömmer om, börja elda med ved, börja odla ingefära, den där uppfinningen som ingen trodde på, etc.

Vägen till allt detta är idag hindrad av ditt upplevda och accepterade normaltillstånd. Börja med att lär ditt normaltillstånd. Se och iaktta dina vägval under en dag. Identifiera tankar och känslor som styr dig att göra det då gör. Du kommer att häpna över likheten dag för dag. Du gör i princip samma saker gång efter annan. Allt är i sig likt. Du säger samma saker. Du utför samma saker. Du kanske till och med kör i exakt samma hjulspår, dag efter dag när du kör till och från jobbet.  Vill man utföra ett mycket intressant experiment, så välj en annan väg till jobbet. Kör till din arbetsplats, så att då kommer dit ifrån vänster istället för höger eller vice versa. Får du en tanke i huvudet som säger; ja, jäklar det har jag inte set tidigare. Då kanske tiden är mogen för en normaltillståndsuppdatering.