Ordning och reda i den privata välfärden

Den ideologiska debatten gällande LOV (Lagen om valfrihet i vården) är ständigt på tapeten. Tydligen råder det ett vinstrally av sällan skådat slag i samband med att privata vårdbolag gör entré som aktörer på välfärdsmarknaden. Ska man tro landets vänsterpolitiker så håller i stort sett vinstuttagen i den privata välfärden på att slå ut allt vad vi har i vård, skola och omsorg i detta land.

Men hur ser det ut i verkligheten. En del talar för att sanningen är den direkt motsatta. Sanningen är den att den privata vården ekonomiskt bara besår av ungefär 10 % av landets totala vård, skola och omsorgsproduktion.

Under 2011 bestod ungefär 11 procent av både landstingens och kommunernas kostnader av köp av verksamhet från andra utförare. I kronor innebar detta att kommunerna, vars totala kostnader var ungefär 520 miljarder kronor år 2011, köpte verksamhet för ungefär 55 miljarder kronor från privata utförare. Landstingen, vars totala kostnader var nästan 230 miljarder kronor, köpte verksamhet från privata utförare för drygt 24 miljarder kronor.

Snacka om att sila mygg och svälja elefanter. Jag menar att debatten helt saknar proportioner. Varför lägga så mycket energi på bara 10 procent av denna så viktiga del av samhället. Var har vi debatten om hur vi förbättrar vård, skola och omsorg som omfattar de övriga 90% av sektorn. Är det så att det inte finns några utmaningar att möta där. Är det så att vi bara tror att allt sköter sig själv, bara vi lägger ner ordentligt med tid att föra en långsökt ideologisk debatt om LOV, som i praktiken redan är en framgång, och inte på något sätt kommer att förändras genom att försvinna, oavsett om det är vänster eller höger som sitter vi makten.

Jag skulle vilja se en ordentligt genomgång av den offentligt drivna vård och omsorg som levereras. Jag tror att här finns oändligt mycket att göra. Bara en sån sak som att man skulle energieffektivisera alla gamla vårdcentraler, som i mångt och mycket byggdes under 1960-70 talen i Sverige. Det ligger åtskilliga miljarder att inhämta i besparingar bara här.

Sen har vi sjukhusadministrationen och det där med alla landsting som verkar vara uråldrigt och extremt kostsamt. Här kan man säkert göra mycket. Låt en modern IT-konsult titta på systemen och mycket är säkert på stenåldersnivå. Vi ser hur de privata vårdbolagen kan göra enorma besparingar genom att titta på vad som verkligen kostar och därigenom göra vinst. Samma sak borde rimligvis gå att göra även vid den offentligt drivna vården. När vi sen kommer till kundnöjdhet. Eller vårtagarnas upplevelser av vården, så ser man tydligt att även här släpar den offentliga vården efter.

Vi vet idag ganska lite om hur den offentligt drivna vården verkligen bedrivs. Det vi ser i offentligheten ljus är ofta när något går ordentligt snett. Tiden är kanske kommen där även den offentliga vården får smaka på lite ideologiskt ris.

Sex-spex

Laddningen av sexualitet är multifunktionell. Är te x en produkt svårsåld, lägg då till lite sex i reklamen. Vips så har du kanske en storsäljare. Det är oundvikligt, man kan helt enkelt inte bortse från detta faktum. Vi nästa kräver att få se en djup urringning på en kvinna eller en vältränad mans överkropp, för att den där sista kryddan i ett uppträde skall infinna sig.

Jag förväntar mig som underhållningskonsument att det skall finnas sex i ett spex. Jag har absolut inga problem med det. Jag tycker det är trevligt och underhållande.  Men hur förhåller sig den givande sidan till detta faktum, att vi i allt större grad förväntar oss ett se mera intima delar av kroppen när det kommer till underhållning.

Mitt förhållningssätt till frågan är kanske av den lite mera konservativa arten. Jag menar att det finns många sidoeffekter som kanske inte är av det övervägande positiva slaget. En sida som jag gärna vill lyfta upp, är det där med att vi alla har olika gräns för vad vi tål. Det som en människa inte alls känner av är en annan människas djupaste öde. En känd reklamman från landet i väster lär ha sagt följande; Såld med sex, köpt med ångest. Uttrycket kan tolkas på många olika sätt. Men sannolikt är ett sätt att tolka uttrycket på, att ju med vi trappar upp sexsignalerna i hur vi kommuniserar reklam och underhållningsutbudet desto med väcker vi människors/konsumenternas ångest.

För att nu inte tala om de människor som är satta att sända iväg sexsignalerna. Men de få ju betalt heter det kanske. Säkerligen kan de vara så, att man känner sig kompenserad ekonomiskt. Men vad som händer i själen kan man inte läka med en bunt pengar.

Vad är det då som gör att vissa inte alls tycks ha några problem, med att båda exponera sex och ta emot sexualitet i alla dess former utan att nämnvärt påverkas. Jag vill påstå att det handlar om självkännedom. Man lär sig tidigt i livet vad om är ens sexualitet. Man går inte över någon gräns i något avseende. Precis som mycket annat i livet handlar de om balans. Man går inte i mera utmanande klädsel än man kan klara av att ha suktande beundrare i hasorna. Man exponerar inte sig för mer sexualitet än själen klarar av att bearbeta.

Här hittar jag två intressanta variabler. Respekt och uppmärksamhet.  Två variabler som i detta sammanhang samtidigt verkar vara sina motpoler och minsta gemensamma nämnare. Man kan få uppmärksamhet genom att vara mycket respekterad. Man kan få respekt genom att väcka mycket uppmärksamhet.

Men som alla vet är det inte så enkelt i verkligheten. Så gott som alla ungdomar söker uppmärksamhet och äkta kärlek. Som vi säkert alla vet är man beredd att gå ganska så långt i denna kamp. Alla som varit förälder till en tonåring vet vad jag pratar om.  Denna kamp kan ibland vara så kraftfull att tonåringen helt väljer att ta det där med att förtjäna respekt som förgiven. Man suktar uppmärksamheten till den grad att inget annat tycks ha betydelse.

Här vill jag mena att samhället har en ganska så stor inverkan. Här vill jag mena att alla reklammakare som sitter och plockar in sex i sin reklam, regissörer som går fram och knäpper upp skjortan på en manlig skådespelare har ett visst ansvar. Jag ser det lite som den enkla vägen ut. I stället för att reklammakaren gräver lite djupare i sin talang, istället för att regissören verkligen försöker plocka fram skådepelarens verkliga förmåga, så tar man en enkel utväg.

Samma sak gäller i den uppmärksamhetssökande tonåringens familj. Familjen förfäras över den konstiga tonåringens uppträde. Men han göra bara precis samma sak som den misslyckade reklammannen och den där B-regissören. Han/hon bara trappar upp kampen om den uppmärksamhet och kärlek han/hon inte får.  Får man inte kärlek och uppmärksamhet så är man död om man inte ständigt fortsätter sin kamp. Till sist så hittar man kanske det man söker, men då gäller det att det inte gått för långt. För då är respekten förlorad. Inte bara från omgivningen, utan även inne ifrån den egna själen.