Vad har du under västen Löfvén?

Första maj och de röda rosorna står i blom som aldrig förr. Vad vinden i ryggen skall det nu levas upp till mycket högt ställda förväntningar. Inte bara Götaplatsen skall fyllas upp, utan även en partiledarkostym. Sen har vi den där lilla detaljen som kallas sakpolitik. För nog är det så att det sitter miljontals väljare runt om i landet som vill se och höra vilken politik som är den socialdemokratiska anno 2012.

Än så länge har vi bara de grova penseldrag som Håkan Juhult skvätte omkring sig och sin person 2011 att förhålla oss till. Är det kanske så att Stefan Löfvén klurar på något annat och nytt. Svaret på den frågan för vi förhoppningvis i morgon. Ska Stefan Löfvén komma med något som inte är kopierat från alliansens arbetslinje? Hur mycket inflytande kommer vänsterpartiet att få i ett eventuellt rödgrönt samarbete? Vill miljöpartiet ingå i ett rödgrönt samarbete? Vem är oppositionsledare: Sjöstedt, Fridolin eller Löfvén? Hur ser grunddragen ut i den kommande skuggbudget som läggs inom kort?

Frågorna är verkligen staplade i en mycket hög, hög av gamla utspel. Utspel som Göran Persson, Mona Sahlin, Håkan Juholt inte lyckade skapa allmänhetens förtroende kring. Stefan Löfven skall försöka finna en övergripande politik som kan härbärgera alla dessa spridda utspel. Lättare utmaningar kan mycket lätt gå att finna. Eller går Stefan Löfvén vidare med att lämna sina olycksbröder och systrar till sina öden. Väljer Löfvén att sälja sitt hjärta och lämna den gamla mossiga vänsterpolitiken i spindevävsbeprydda historiasalar. Är det kanske så att vi är på väg att få ett nytt högerparti?

Men nog är det så att vi har precis samma gamla betongsossar som vi alltid har haft. Skatter och pålagor som skall se till att befolkningen håller sig på mattan är mantrat som med största säkerhet kommer att kablas ut. Eller är det så att Löfvén har något oväntat under västen….?

Ett ovanligt 1 maj att vänta

Läste att Håkan Juholt skall 1 maj-tala i Sölvesborg. Ett tal som verkligen skulle varit intressant att lyssna in. Vad skall karln prata om? Allt vad han står för, är sedan Stefan Lövfén tillträtt, förbjudet att föra fram i debatten. Barnfattigdomen, arbetslösheten, samhällklyftorna, a-kassan, socialförsäkringen, utanförskapet, skatterna, fördelningspolitiken, den sociala demokratin, etc etc är förbjuden mark om du idag skall vara en god socialdemokrat.

Är man inne idag och socialdemokrat så är det den borgerliga arbetslinjen som gäller. Det är i det Lövfénska sosse-partiet helt förbjudet att prata politik om det handlar om något annat än den borgerliga arbetslinjen. Kommer något annat på tal så skall man som en god socialdemokrat hänvisa till framtida utredningar.

Det skall verkligen bli spännande att höra och se hur Håkan Juholt löser denna gordiska sosse-knut. Tänka sig Håkan Juholt stå och prisa den borgerliga arbetslinje, som han under ett års tid lade hela som dagliga energi åt att bekämpa. Sannerligen blir detta ett märkligt 1 maj spektakel att beskåda.

Det höjs i debatten antydningar som pekar på att 1 maj 2012 är startskottet på valrörelsen 2014. Säkerligen är det så. Men att det skulle vara Håkan Juholt och Stefan Löfvén som för fram det borgerliga budskapet på 1 maj är verkligen en överraskning av rang.

Skattehöjningar smyger som smält smör

Knappast har bläcket i skuggbudgeten torkat, innan det blir offentligt med en av många kommande  S skattehöjningar. Sannolikt kliar det i fingrarna hos ofrihetens ivrare i det socialdemokratiska partiet, att få kalkylerar med nya pålagor och avgifter.

Visserligen sker det i en något mera balanserad takt, än den vi under förra året fick vänja oss vid av Håkan Juholt. Men att det var ungdomarna som skulle få den fösta råsopen var kanske en aning oväntat. Att det tidigare sk arbetarpartiet alltid har gjort sitt bästa för att slå ut folk ur samhället, är absolut ingen nyhet. Men att nu ta så pass stora summor (16-20 miljarder) från denna redan utsatta kategori människor, kommer såklart att i praktiken bli en käftsmäll som kommer att ge blodsmak i munnen på 100 000 tals ungdomar, om det mot förmodan skulle bli verklighet.

Vad man inte riktigt kan utläsa är vad de överblivna pengarna kommer att gå till, då reformen är beräknad att kosta ca 2 miljarder. Oavsett vad som är tänkt så är denna politik en politik som leder bort i från nya jobb och jobbsatsningar. Ví ser här ett klassikt S – exempel på hur man kan använda pengar till att förstöra människoliv.

Kuggbudget med garanterad utslagning

Så var då den socialdemokratiska skuggbudgeten sjösatt. Likt Vasa som den 10 augusti år 1628 seglade ut på sin jungfrufärd, får vi nu se hur S vill straffa ut våra ungdomar från både arbetsmarknad och samhälle. Genom skattehöjningar (Höjning av arbetsgivaravgiften) med ca 16-20 miljarder vill man sätta hinder i vägen för företag som vill anställa ungdomar, som är på väg ut på arbetsmarknaden.

Som kompensation för detta debackel vill man lägga plåster på såret genom en satsning på sk utbildningskontrakt. Man vill satsa på att stressa människor att genomföra utbildningar. Klarar men sen inte av att fullfölja sitt kontrakt, löper man risk att blir man av med studiebidraget. Med andra ord något form av kuggkontrakt, där man med hot skall driva människor att utbilda sig.

Att satsa två miljarder på studier, traineejobb och praktik med högran, för att sen ta 16-20 miljarder med vänstran är verkligen inte vad jag kallar satsningar på utbildning och jobb för ungdomar.

Förnyelsen löper risk att bli föråldrad

Den som ständigt pratar om förnyelse löper risk att glömma vad man faktiskt har. Förnyelse bör inte vara ett självändamål. Ideologin som handlar om ständig förändring är en bättre liknelse att använda för en organsiation som vill vara i takt med sin samtid. Man behöver inte nödvändigtvis förnya sig för att vara under förändring.

Skillnaden mellan att förnya sig och att förändra sig, är att förnyelsen ofta har förutbesämda positiva undertoner som bygger förväntningar. Medans förändringen ofta är en kalkylerad aktivitet hos en person eller i en organisation, som man ofta väntar med att bygga upp förväntningar runt förändringsaktiviteten innan man sett förändringens utfall.

Sen har man även den negativa sidan av förändring och förnyelse. En person eller organsiation som behöver förändras eller förnyas är alltid beroende på att det finns behov av en förnyelse eller förändring. Allt för ofta inom både idrottens värld och för den delen inom näringslivet, har man hört rop på förnyelse och förändring innan man ens vet vad som är i behov att förnyas eller förändras.

Tidevarv av förnyelse brukar av hävd följas av tidevarv av pragmatik och konservatism. Däremot är det alltid nyttigt, att i samma takt som omvärldsanalysen förändras så låter man sin person eller organisation befinnas sig i en likvärdig städig förändring.

Porten mot det nya

Titta in den som vågar, vill och kan. Vissa av oss ha redan passerat. Vissa verkar inte bry sig. Vissa varken vill eller kan. Vissa är av tradition skeptiska. Vad jag pratar om är porten mot det nya samhället. Det samhälle som vi borgare hjälpt, och stadigt allt jämt hjälper 100 000 tals människor att känna sig delaktiga i. Det samhälle som idag lyfter passivitet och utanförskap till delaktighet och framtidstro.

Att vi idag har två vägar in i framtiden står nu allt klarare. Vi har en fantasilös flummig vänster och en handfast verklighetsförankrad höger att ta ställning till. Att vänstern med Stefan Löfvén i spetsen pratar om att hugga i sten är föga förvånande. Det har man som bekant ägnat sig åt de senaste 15-20 åren. Men något nytt eller vederkvickande har man absolut inte kunnat presentera. Man slår i princip fast att det skall vara som det alltid har varit. Man förespråkar en statisk socialdemokratisk utsugningsstrategi, som bygger på att begränsa det individuella initiativet, så mycket som det bara är möjligt. Men ser bara en väg in i det nya samhället och det är vi pålagor, begränsningar och bakåtstävanden. Allt det som mycket ärligt och rakt förklarades av en naiv Håkan Juholt. För mindre än ett år sedan gjorde man bedömningen, att denna politik var så viktig att man lät Håkan Juholt åka land och rike runt och predika denna vänster lära.

Bara för att man idag väljer att hålla tyst, betyder inte det att Håkan Juholts alla tal är utraderade. Snarare är det så att man idag mycket väl kan gå till val 2014 och i stort sett inte säga något av värde. Man kan hänvisa till Håkan Juholts alla tal och säga att det var den politiken man gick till val på.

Det är viktigare nu än någonsin, att tvinga fram svar från den sittande s-ledningen. Vilken är nu s-politiken som gäller inför valet 2014. Är det Håkan Juholts vänster-vänster eller är det den Löfvénska tystnaden som gäller. Hur ser det Löfvénska samhället ut? Hur blir det med jobben, statskassan, arbetslösheten, jämställdheten, skolan, skatterna, rättvisefrågorna, utanförskapet, socialförsäkringen, a-kassan, samhällsklyftorrna, barnfattigdomen etc etc?

Frågor som bara delvis besvarats av Håkan Juholt, men helt undvikits alt ignorerats av Stefan Löfvén….

Vad har vi att vänta Kenta?

Valrörelsen 2014 tar fart. Eller möjligvis är det så att vi står inför ett kommande val, där det bara kommer att finnas ett enda alternativ med en realistisk chans att styra landet Sverige. Kanske är det så att alliansen kommer att möta sig själv i valet 2014. Mycket pekar åt detta håll.

Utmaningen ligger i att se om det allianshus som skall regera Sverige fram till 2018. Först då finns det en realistisk chans för landets vänsterkrafter att verkligen utmana alliansen. Mot denna bakgrund får antagligen Kent Persson en ganska så bekväm resa som partisekreterare under sina första år.

De delar av utamningen som partisekreterare där påfrestningarna verkligen blir påtagliga, är att framställa alliansen som en enhet där fyra mycket unika partier står sig enade bakom ett regeringsdugligt initiativ. Ett initiativ där allianspartiernas unika drag och särart måste framstå som en stärkande effekt, och en förutsättning för att kraftfullheten i alliansens höga regeringsdugligheten består.

Löser vi detta, löser sig antagligen även valet 2018. Att spela fotboll och ständigt vara det lag som alltid har övertag i bollinnehav kan vara förädiskt.  Här har vi även en utmaning för alliansen att beakta. Att alltid vara det politiska initiativ i Sveriga där alla förslag inte bara väcks till liv utan även genomförs, gör det lättare för det oppositionen att vinna poänger med att sas ”vara emot”. Defensivspelare är allt de som är svårast att möta. Men skall man vinna matcher och inte bara enskilda poäng som defensivspelare, måste man även ha en strategi för att någon gång emellanåt genomföra en attack. Något sådant verkar inte vara planen för Löfvén och co. Inte så här långt i alla fall….

Tidevarvet då politisk ideologi svalnade

Som många idag tycks tro är politik och politiker en yrkeskår som skriver budgetar, och debatterar om hur man bäst fördelar och sköter landets ekonomiska resurser.  Vad som allt mera sällan hamnar i fucos idag är de grundläggande tankar och ideer som faktiskt ligger bakom en politikers ställningstaganden.

Otydlighetet och grundlösheten när det kommer till den politiska ideologin, speglar kanske i stora drag ett tilltagande politikerförakt. Även när det kommer till de svårigheter som idag finns, att rekrytera nya krafter i te x kommunalpolitiken, ser vi antagligen effekter hämtade ur samma källa.

Meningen med att ha ett flerpartisystem är just att det skall finnas en bred ideologisk bas. Där man kan hitta hela det politiska spektrat. Som det ser ut idag har vi i stort sett alla partier samlade i mitten.

Vad som händer, och är på väg att hända är att vi släcker de källor som bereder politiken med ideolgisk kraft och vitalitet. Vi skapar ett politiskt debattklimat som bäst kan liknas vid pojklagsfotboll. Dv s alla i laget/lagen är där bollen är, och så fort man ser målet vill man till varje pris göra mål själv.

Rädslor att göra fel och viljan att vinna till varje pris, är antagligen de drivkrafter som idag överröstar den ideologiska debatten i det politiska landskapet.

Om det varit så att mittens politik alltid är den populäraste, då borde folkpartiet vara det största partiet. Men sanningen är den att det parti som mest efterliknar folkpartiet och dess liberala hållning i retoriken, är det parti som bäst faller väljarna i smaken. Orsaken är att den som allt igenom är liberal, måste hela tiden överträffa sig själv för att framstå som just liberal. Det är mycket enklare för ett parti som tex socialdemokraterna att framstå med en liberal idé i retoriken, då man absolut inte själv är liberal i sina grundläggande ideal. Det kan t.o.m vara så att den ideologi som förspråkas av socialdemokrater, är liberalismens direkta motpol.

Att detta blir en möjlighet, är beroende på alla partiers vilja att röra sig emot mitten. Lättar man sin syn på sina grundläggande ideologi, så blir man s.a.s fri att känna populismens vind i ansiktet eller i ryggen. För den som vill framåt och vara med i maktens boningar är det idag nästan ett krav att lätta sina ideologiska band.

Med allt detta vill jag absolut inte förhärliga det förgångna. Men jag vill höja ett varningens finger vad gäller den nypåtagna liberala kostym som för dagen lyfter det socialdemokratiska partiet. Det kan mycket väl handla om en Trojansk häst…

Två vägar – Ett mål

Med en stigande arbetslöshet tar vi oss an framtiden. Att sänka arbetslösheten är ett självskrivet mål. För att detta självskrivna mål inte skall bli ett självmål, väljer man nu inom socialdemokratin att ställa sig på den politiska högerkanten. Man tar och lånar jobblinjen och försöker snickra i bästa gör-det-själv anda enligt den Martin Timellska principen, om att själv är bästa dräng.

Men i verkligheten handlar detta om något helt annat och mycket djupare problem som tyngt landets vänsterkrafter i sekler. Sanningen är den att det inte finns någon politik som kan kallas vänster och samtidigt vara för den fria konkurrensen och de fri marknadskrafterna. Man tror helt enkelt inte på att människans fria initiativ och drivkrafter är något att satsa på.  Jag citerar här ett utdrag från en motion framställd av handelsanställdas förbund, inför LO kongressen 2012:

Enda reella möjligheten att tillvarata och förbättra dessa gruppers förhållanden är genom facklig organisering. Som fackföreningar har vi därför ett uppenbart ansvar. Vårt uppdrag är att teckna avtal och organisera alla anställda som är verksamma inom respektive förbunds branscher, inte bara de som råkar passa vår organisation. Personer med svag anknytning till arbetsmarknaden väljer i stor utsträckning att inte gå med i facket.Det är hög tid att inse att grupper med svag anknytning till arbetsmarknaden i många fall faktiskt har goda skäl att stå utanför fackföreningen.

//Slut citat

Den nyliberala väg som tillsynes är de Löfvénska socialdemokraternas, är en chimär.  Det finns absolut inte ett brett stöd inom socialdemokraterna, där man har minsta lilla möjlighet att lämna sina rötter. Rötterna sitter mycket djup nedgrävda i LO.

Min övertygels ligger i att Sverige som nation behöver dessa båda krafter för att optimat fungera. Vi behöver helt enkelt inte två liberala samhällsinitiativ. Vi behöver en landsorganisation som arbetar med sina frågor. Vi behöver liberala och konservativa frihetstankar och värderingar.

Sannolikt i förlängningen vinner alltid friheten, den fria tanken och de goda samhällvärderingarna, som de alltid har gjort när allt ställs på kant. Kanske är det t.o.m med så att tiden redan idag helt löpt ifrån den politik som i dagligt tal är klassisk socialdemokratisk politik, enligt den modell som ständigt är den kamp som förs av LO.

Har du glömt LO, Löfvén?

Företag, forskning och entreprenörer är ord som idag är ledande inom socialdemokratin, om man skall tro den debattartikel som publicerats i DN av Stefan Löfven och Magdalena Andersson.

Man får anta att det handlar om samma S som för bara några månader sedan leddes av Håkan Juholt. Ett S som då enligt Håkan Juholt slogs för den sk sociala demokratin. Vad Håkna Juholt menade med detta uttalande är kanske aningen svårtolkat. Men att härleda till företag, forskning och entreprenörer verkade åtminstone då långsökt.

Att det skulle finnas en naturlig motsättning mellan LO och företag, forskning och entreprenörer är såklart naivt att föreställa sig. Men nog är det så att LO  har som uppgift att företräda de människor som dagligen får sitt levebröd, från de företag och entreprenörer som skapas ur resultatet från ett fruktsamt forskningsarbete.

För mig är den Löfvenska/Anderssonska retoriken inte trovärdig. Uppenbart söker man sig till höger för att fånga den vind som blåser starkast. Men sannolikt kommer barlasten från LO att bli för tung att bära när det skall till att tävlas 2014.

En annan intressant fråga är vad som händer med vänsterfalangen inom socialdemokraterna. Den falang som vädrade förnyat självförtroende i och med att Håkan Juholt blev vald till partiordförande för socialdemokraterna 2011. Den falang som med stående ovationer hyllade det installationstal som Håkan Juholt presterade inför sin kröning som partiledare. Ett tal som mycket väl kunde kommit ifrån någon av Jordens kvarvarande kommunistledare.

Inte för att jag är expert på att bedöma ett parti och dennes ledares trovärdighet. Men nog är det konstigt att kunna gå i från att vara vänster-vänster till att bli ett högerorienterat parti på mindre än ett år. Vad som också är värt att lägga till i högen av funderingar, är hur stor inverkan en partiledare har på hur ett parti utformar och genomför sin politik.

För nog är det så att en röst på socialdemokraterna idag, inte är samma röst som om man lagt den i april 2011.