Gröna jobb – Grön tillväxt


Nu pågår de gröna samhällsbygget. Paradoxalt är att Sverige styrs av en rödgrön regering som gör sitt yttersta för att hindra nya jobb, nya initiativ och framväxten av gröna innovationer. När Sverige behöver 500 000 nya gröna jobb, satsar Sverige rödgröna regering på en politik som leder till rödgrönt utanförskap. Det finns ingen motsättning mellan tillväxt och framväxten av ett grönt samhälle. I en tid då t ex Ericssons ingenjörer är överflödiga att tillverka telefoner, skriker framtiden efter ingenjörer som tar sig an det gröna samhällets alla utmaningar.

Det gröna industrin tycks ha problem att se framtiden. Det är en gåta att det fortfarande finns företag som sitter fast i det gamla ”1900 tals-tänket” och i konventionella tankemönster.

Efter att sett de rödgrönas budget är det kanske inte så konstigt att gröna satsningar och initiativ läggs på is. Alla som vill satsa grönt skall ändå ha förtröstan, 2018 är året då det Sverige skall bli grönt med en blå statsminister.  Det finns i stort sett inte ett enda område i samhället som inte är i behov av en grön ansiktslyftning.

Det går t ex trögt med att ställa om det Svenska Jordbruket. Knappt 10% av Sverige Jordbruk är Ekologiska. Det är kanske inte en gåta att det går så trögt att ställa om i ett land som Sverige med en rödgrön regering som lägger hinder i vägen.  Det behövs ny teknik och människor som tror på en grön samhällsutveckling. Då håller det inte med att allt fler hamnar i utanförskap.

 

Vänstern är ideologisk populism


Det förpliktigar att göra anspråk på vad som är rättvisa. Vänsterns syn på vad som är rättvist har byggt upp en logik som varit allmänt vedertagen under snart 100 år. Robin Hood-perspektivet är lätt att förstå. Världens grundläggande indelning skulle vara att särhålla Rika och Fattiga. Sagan har via vänsterns haltande logik tillåtits få verkliga dimensioner. Alla som levt vet att Världen består av fler än Fattiga och Rika.

Verkligheten idag är något helt annat. Samhällets stora utmaningar är inte att hantera förhållandet mellan Fattig och Rik. I dag saknas människor som vill jobbar hårt i syfte att bli Rika. Sannolikt beror detta på vänsterns retorik. Det är en direkt följd av en politik som demoniserar personer som uppbär materiell rikedom. Här finns många av de faktorer som skapar utanförskap.

Jobb och löner är inget problem för den person som tror på sin förmåga att påverka sin frihet och sin egen förmåga att skapa. Jobb och löner är bara ett problem för den som inte känner sig delaktig. Byggs det upp ett samhälle som inte premierar den som jobbar hårt och utveckar sina förmågor, är det samma sak som att bygga upp attityder, som gör att utslagningen ut ur samhället tar fart.

Det är vad som händer när samhället ”fingrar på” individens handlingskraft. Det finns i huvudsak två grundläggande faktorer som är aktiva i detta sammanhang. ”Vägar in” och ”Drivkrafter”. Skulle även kunna utryckas som så här, vid starka drivkrafter så öppnas fler vägar in, alt finns det många vägar in, så stärks drivkrafterna att vilja komma in i samhället.

Den gamla klyschan; ”Det måste löna sig att jobba” har många dimensioner. Men kanske ur ett modernt samhällsperspektiv är det kanske mera korrekt att formulerar om den gamla klyscha på detta sätt; ”Det måste skapas ett samhälle där hårt jobb premieras”.

Den gamla Robin Hood-klyschan; Ta från de rika, för att ge till dem fattiga, måste landa i den samtida verkligheten. ”Skapa drivkrafter åt de fattiga så att de kan jobba hårt och bli rika”, låter som en slogan värdig samtiden.

 

 

 

Håkan Juholt – Nystart


Förväntningarna är skyhöga, kan det vara så att Håkan Juholt är en ny Messias.. Året är 2011. Håkan Juholt installeras under karnevalliknade former. Inför stående ovationer håller han ett mycket ideologiskt laddat linjetal. Nu ska gräsrötterna vakna till liv och få partiet att växa till formstora dagars proportioner. Alla vet vad som hände. Håkan Juholt var ingen Messias. Oskarshamns sonen blev ingen prins med förmåga att bli Kung, han blev i stället ett sänke för sitt parti. Men är det verkligen så enkelt? På något sätt känns det som om partiet Socialdemokraterna kom billigt undan.

Att hitta en person i Sverige med en större ideologisk övertygelse än Håkan Juholt är inte lätt. Han är den renaste av alla renläriga Socialdemokrater. I sammanhanget gjorde han några mindre felaktigheter som han skyndsamt korrigerade. Han gjorde inget brottsligt, han lurade inte någon, han är bara slarvig i överkant. När det kommer till syndaregister finns värre exempel att plocka fram, som gjort upprepade ”comebacker” lite här och var. Ingen nämnd, ingen glömd.

Sanningen är den att Håkan Juholt fick löpa gatlopp för att han var ärlig i sin politiska kamp. Han trodde /Kanske lite väl naivt/ att han var omgiven av likasinnade. I Håkan Juholts Värld är en Socialdemokrat alltid en Socialdemokrat. Det kan mycket väl tänkas att han blev chockad av reaktionerna. Han såg kanske sig själv som en gåva till paritet och en tillgång för det Svenska folket. Vilket kanske även det låter naivt i överkant. Men det sätt som Håkan Juholt tog sig an sin uppgift fanns inte mycket av självkritik eller samtidsanalys. Han såg sig som mästaren som oppositionen skall försöka sig på att besegra. Ledningen för socialdemokraterna lanserade honom som en ”Nystart”.

Det är därför mycket anmärkningsvärt att spåren efter honom skall nu skall sopas bort. Ett parti som 2011 lanserar sin Messias, redigerar bort samma Messias 2016, alltså 5 år efter det storslaga linjetalet då Håkan Juholt inför stående ovationer genomförde sitt bejublade installationstal.

Hela detta förfarande ställer en mängd frågor. Hur ser ett parti ut idag, som behöver sopa en av sina största profeter under mattan? Vilka ideologiska grunder driver denna rörelse framåt? Hade det inte varit klokare att försöka sätta Håkan Juholt på en piedestal. Eller är det så att partiet förändrats i grunden på 5 år?

Skrivande ser en helt annan verklighet. Sanningen är den att den ideologi som Socialdemokraterna vilar på är inne i de sista faserna som leder fram döden. Det är en lång, plågsam och utdragen död som inleddes under 1990 talet. Hur konstigt det än kan låta så har alla skandaler kring bl. a Håkan Juholt och Mona Sahlin gjort att focus från detta ”ödestema” istället hamnat kring bl. a dessa två personer. I stället för att se sanningen i vitögat har man tillsynes billigt kommit undan, genom att alla motgångar kan kopplas till de olyckor som Håkan och Mona tvingats att bli.

Men det duger inte att städa ut Juholt. Det växande utanförskapet kräver ideologisk kraft som klarar av att bjuda in människor i samhället, inte stöta ut. I denna kamp hjälper det inte att skylla på misslyckade politiker. Här finns bara reformer som leder fram till samhällsdeltagande som den enda vägen framåt. Då krävs något annat än ideologisk vilsenhet.. Då krävs en äkta ideologi där medmänsklighet och människovärdet alltid kommer först. Någon som tar ansvar fullt ut, även när det behövs fattas tuffa beslut.

 

 

Liberal gryning


I tider då politiska krafter strömmar till följd av oro och rädslor, finns alla möjligheter att fatta enkla beslut baserat på ren och skär galenskap. I Sverige finns otaliga exempel. Genom en rödgrön regering och en växande national socialism, representerat av Sverigedemokraterna, finns risken att ödesdigra beslut fattas med stor negativ samhällspåverkan.

Effekterna tillföljd av rödgrön politik ser vi redan. Utslagningen och orättvisan har redan börjat få effekt på samhällsekonomin och vidgar samhällsklyftorna. Det är nu även uppenbart att jämställdheten tar steg tillbaka när rödgröna skattehöjningar slår hårt mot landets kvinnor. Vad som händer med nya pengar till välfärdssatsningar och miljöreformer, när utslagningarna tar fart och minskar intäkterna till samhället, tillföljd av att färre nya jobb växer fram är ett framtida mardrömsscenario som borde oroa alla Sveriges medborgare.

1900 talet borde rimligtvis fungera som ett avskräckande exempel. Då fick socialismen 100 år. Då skapades ett samhälle som var större än individen. Nu är tiden inne att prova något annat. Ett samhälle där individen tillåts växa till sin fulla potential utifrån vilja och ambitioner. Det behövs ny ideologisk kraft. Det behövs nya vägar.

Då ligger Liberalismen redo att plocka fram. Det är kanske skrämmande med förändring. Många känner kanske att är; ”bra som det som där är”. Man vet vad man har, man vet aldrig vad man får. Men det är inte riktigt sant. Vi har alla sett vad som händer när socialismen fick stå oemotsagd. Vem minns inte alla härjningar som bär socialismen prägel. Olof Palme som är landets stora demagog på detta område, lyckades driva ut många av landets företag ut ur landet, ordnade så att 25% av befolkningen befann sig i utanförskap, skapade en kravlös skola som vi idag ser effekterna utav. osv.. osv..

Det är därför på goda grunder att prova en ny väg. Prova att låta individens perspektiv vara med och skapa samhället. Låta handlingskraft och frihet växa i ett samhälle som ur alla perspektiv lyfter individens potential. Ett samhälle där utanförskap med alla medel bekämpas. Där nya jobb är samhällets ständiga utmaning. Där konkurrenskraft och drivkrafter underbyggs med skatter som belönar istället för att straffar. Där initiativ och delaktighet är självklart.

Ett sådant samhälle kommer att ha mycket medel att hantera sociala reformer, vård och omsorg samt ett effektivt arbete för en bättre miljö. Det är ett samhälle som bättre kan hantera jämställdhet. För att sen inte prata om öppna hjärtan. Den människa som själv känner sin förmåga och lever i ett samhälle som uppskattar denna förmåga, har lättare att vara öppen och nyfiken inför nya kulturer och influenser. Lite som när Svensken semestrar i ett annat land.

”” Den utlandssemestrande Svensken är nyfiken på andra kulturer. Men när andra kulturer kommer till Sverige, vill Svensken att den andra kulturen skall bli som den tråkiga Svenska kulturen som Svensken i allmänhet går och längtar att resa bort i från. Snacka om paradox.””

Sverige är verkligen värt något bättre. Den rödgröna röran och Sverigedemokraterna har verkligen ingen bra vision som skapar ett starkt Sverige för framtiden. Låt 2000 talet bli det starten på ett Liberalt Svenskt samhällsbygge.

 

 

Utanförskap, så byggs nya vägar..


Den som övervinner svårigheter sägs ha hjältemod. Men vad händer när hjälten tvekar? Vad händer när hjälten inte kliver fram. Eller kan det vara så att hjälten inte nödvändigtvis behöver vara personifierad? Kanske är det så enkelt att de svåra utmaningarna med att hantera ett växande utanförskap inte alls hör hemma bland hjältar och sagor. Den som vågar ta ett växande utanförskap på allvar behöver inte nödvändigtvis vara en hjälte. Det är kanske en granne som utan minsta lilla tanke, inspirerar en ung människa med utmaningar att göra rätt val i livet, genom att vara sig själv och ibland göra något så enkelt som att med ett leende säga ”Hej”.

Det är skrämande att höra landets Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vifta bort Sveriges största samhällsutmaning. Hela de rödgröna projektet är en utslagningsgenerator av stora mått. Det märks nu tydligt att murarna runt arbetsmarknaden känns av. Det Sverige behöver idag är inte fler människor i utanförskap utan färre. Det behövs krafttag, inte vackra ord. Den rödgröna retoriken vill göra gällande att det är satsningar på skola, samhälle och befintlig samhällsstruktur som per automatik skall bryta utanförskapsspiralerna. Det finns inte en tanke på att arbetsmarknadens höjda murar är inblandade i det växande utanförskapet. Att det finns en koppling mellan ett växande utanförskap och svårigheter att få t ex Poliser att trivas med sitt yrke. Att utanförskapet har en direkt koppling till skolor och skolorganisationer att fungerar effektivt och likvärdigt över hela Sverige. etc.

Sverige behöver inte mer rödgrön retorik, det som behövs är handling. När den ansvarige minstern inte tycker sig se några problem i denna utmaning, då är det svårt att se någon som helst förändring. I takt med att utslagningen accelererar och klyftorna i samhället växer, blir det allt svårare att hitta effektiva lösningar. Vägarna in i samhället som erbjuds överlämnas idag till att handla om individuella initiativ.

Signalerna /som alltid/ när ett samhälle vandrar vänsterut, handlar om att samhället, paradoxalt, slutar att engagera sig i den lilla vanliga människan. Det är som vanligt alltid en följd av att färre är aktiva med att förse samhället med resurser. Skattetrycket som stöter ut människor ur samhället får effekt på skattebasen. Högre skatter skapar mindre inkomster till moder Svea. Det i sin tur för med sig att fler människor måste söka stöd av samhället för att finna sin försörjning osv. Den nedåtgående vänsterspiralen.

När det nu behövs nya vägar in i samhället, står den rödgröna samarbetsregeringen handfallen. Men det stannar inte där. Så lätt skall ingen komma undan, som lök på laxen ser man till att göra det svarare att försörja sig genom att jobba och enklare att försörja sig på bidrag. Försök hitta logiken den som känner sig redo. Var finns vanligheten, var finns medmänskligheten?

 

 

 

 

Europas lägsta arbetslöshet


Firma Ylva/Stefan vann valet 2014 med fagra löften. Nya jobb skulle växa fram. Nya reformer skulle flöda, trots att Magdalena Andersson gick ut med att ladorna var tomma. Snacka om hattrick av lögner. Men nu ser det faktiskt ut som om ett påstående faktiskt håller på at bli sant. Det växande utanförskapet och de skenande ohälsotalen ser ut att vara på väg att tömma Sveriges välfyllda lador.

Det är en prestation i sig att ta makten med löften om Europas lägsta arbetslöshet och samtidigt verkställa en politik som leder till 50 000 färre nya jobb. Det är en makalös respektlöshet inför sina väljare.

Istället för att verkligen jobba med åtgärder som leder bort från ohälsa och utanförskap, förs en politik i den direkt motsatta riktningen. Det behövs aktiva reformer som mycket snabbt kan börja hantera alla dessa snabbt växande utmaningar. Det behövs nya visioner som leder Sverige starkt in i framtiden. Då håller det inte att lämna en miljon Svenskar i utanförskap. Då håller det inte att lämna områden oberörda som leder till att nya jobb växer fram.

Ett första steg är att göra det lönsamt att jobba ur alla tänkbara perspektiv. Göra det lönsamt att vidareutveckla sig ur alla tänkbara perspektiv. Vi ser nu tydligt att den rödgröna politiken misskrediterar kvinnor som jobbar. Kvinnor i alla åldrar är de kategorierna som är överrepresenterade i de snabbt växande ohälsotalen. Det är tydligt att skattehöjningarna i första hand slår hårt mot just kvinnor. De rödgröna skattehöjningarna har plockat bort den ekomiska möjlighet till frihet som skattesänkningarna tidigare skapade åt kvinnorna. Det som nu händer är att ekonomin stressar kvinnor på ett ohälsosamt sätt.

Det är viktigt att sanningen kommer fram. Att det verkliga sambanden i samhället ser dagens ljus på ett sätt som är lättåtkomligt.

Utanförskapet är ett sådant område där de verkliga sambanden inte når ut. Utanförskap är inte en olycklig omständighet. Utanförskap är i många fall ett aktivt val tillföljd av olyckliga omständigheter. Samhället klarar inte av att hantera dessa omständigheter, så länge det inte finns flera nya vägar att välja som leder in i samhället. Här finns ett mönster idag på samma tema som tidigare. När det blir dyrare att jobba, då tilltar utslagningen ut ur samhället. Tendensen är solklar. Orsaken är självklar, näst intill elementär. Nya jobb byts ut mot att fler behöver leva sina liv med hjälp av bidrag från samhället.

Det finns som tur är mediciner som hjälper. När det blir mer lönsamt att jobba, då inträder många positiva effekter i samhället. Men då behövs ett pärlband av reformer som aktivt tar sig an frågorna kring de faktorer som skapar ett inkluderande samhälle, samtidigt som skatterna designas så att delaktighet gynnas framför utslagning.

 

 

Blås i bubblan – Eller börja jobba med utmaningarna


Den Europeiska banktillsynsmyndigheten, EBA har utfört stresstester på några av Europas största banker. Förhållandet mellan tillgångar och potentiella utgifter kontrolleras. Svenska banker klarar sig förhållandevis bra. Men skrapar man lite på ytan dyker det genast upp orosmoln. Övervärderade bostäder är en högriskafaktor som för eller senare kommer att få negativ inverkan på Sveriges ekonomi. Detta i förhållande till en rödgrön regering som tycks ha tappat greppet om Sveriges finanser gör att bilden mörknar betänkligt.

Mycket pekar på att fastigheternas höga värdering är direkt kopplade till bankernas relativt goda balansräkningar. Det behövs inte mycket fantasi för att föreställa sig vad som händer i Sverige vid en konjunkturnedgång. När helt plötsligt fastigheterna inte längre värderas med samma nivå som idag. Kanske är det t ex så att invandringen de senaste åren är en av många faktorer som driver upp bostadspriserna. En intressant vinkel som skall behandlas i kommande inlägg.

Bankerna håller fastighetsbubblan osprucken. Det eldas på med nya friska lån. Men gränsen där låntagarnas betalningsförmåga och huspriserna uppgång närmar sig en kritisk massa.

Det behövs nytänk. Det behövs nya friska visioner när det kommer till utmaningarna med finansiering och med framställning av nya bostäder.

När höga bostadspriser övergår till en bubbla finns ingen vetskap om hur och när det sker. Det enda som är säkert är att det finns en balansgång mellan inkomster och priser för att kunna upprätthålla ett boende. Den kritiska massan består av att hitta balans mellan dessa båda variabler. Det som nu händer med rödgröna skattehöjningar, växande utanförskap, sämre statsfinanser och fallande sysselsättning är sånt som för samhället närmare den kritiska massan. När säkerheter för bostadslån inte längre väger upp lånets storlek. Det i sin tur hänger i hop med att fler i samhället har en lägre disponibel inkomst tillföljd av skattehöjningar.

Men det stannar inte där. Utanförskapet spelar även in på bopriserna. Som nu när utanförskapet växer allt snabbare, finns tydliga kopplingar till bostadsmarknaden. Varje ny utanförsatt är en person mindre som kan tillföra ny luft i bostadsbubblan.

Samhällets stora utamningar kan inte lösas med ”Quick fix” typ rödgröna skattehöjningar. Det äventyrar faktisk hela samhället. Vi vet att det leder till färre nya jobb, ökat utanförskap och mindre välfärd. Det är vedertagna faktum. Frågan är om Sverige skall behöva genomlida att en bostadsbubbla spricker tillföljd av rödgrön inkompetens..