Manlighetens innersta kärna

Feminism är inneordet för dagen, kvinnokampen kommer upp på agendan på ett sätt så att den blir allas egendom. Men vad är att vara man idag?

Hur skall unga män födda under 2000 talet hanterar sin manlighet är en fråga som löper risk att drunkna i denna kvinnokampens tidevara. Är det så att manligheten är förskjuten och föråldrad, eller finns där andra fler faktorer som bygger upp motsättningar mellan könen?

Att närma sig manlighet anno 2018 är en utmaning i kvinnans tidevarv, det går att ta på sig cynismens glasögon och säga att nu skall männen förtyckas, på samma sätt som kvinnor fått utstått under århundraden. Men det är en klen tröst till dagens unga män som skall utveckla sin manlighet. Män har lärt sig vara män i alla tider och under alla omständigheter. Det som finns att säga om ämnet manlighet är antagligen redan sagt. Mannen skall stå för styrka, kraft, beslutsamhet, snabbhet, trygghet, stabilitet etc. Men schablonbilden berättar inget om den ångest, oro och stress det innebär för en man i sin kamp att upprätthålla schablonbilden av att vara en man.

Kanske är det så att könskampen egentligen handlar om ett missförstånd. Kvinnor har alltid varit bättre med att belysa sitt inre liv. Män i sin tur har ofta det lite krångligare när det kommer till att beskriva sitt inre liv, vad detta än beror på så är det en väl dold hemlighet. Utan att vila på minsta lilla vetenskap är det skrivandes tro att mycket handlar om en rädsla att framstå som svag. En man som kämpar för sin brödföda, finner kanske en motsättning i själen att samtidigt prata om sitt inre liv.

Den tysta mannen och den maniskt pratande kvinnan är en av många schablonbilder i relationen mellan man och kvinna. Låt vara att den inte är utformad på samma sätt idag som för 100 år sedan, men sannolikt är grundproblematiken den samma idag som alltid. Mannen förskjuter sitt inre liv för att kunna kämpa mot sina konkurrenter, kämpa för en högre inkomst eller nedlägga sitt byte e.d. Så har män gjort så länge det funnits män på denna planet. Det har visserligen säkert funnits många kvinnor som gjort exakt samma sak, men i huvudsak är detta en manlig företeelse. Att det finns cyniska uppfattningar som handlar om att det manliga och kvinnliga är oförenligt på samma sätt som olja och vatten är kanske inte så konstigt ur detta perspektiv. Läggs sen till att nästa 50% av alla äktenskap slutar med skilsmässa, blir cynismernas anhängare än mera benägna att korka upp champagnen.

 

Gröna jobb – Grön tillväxt

Nu pågår de gröna samhällsbygget. Paradoxalt är att Sverige styrs av en rödgrön regering som gör sitt yttersta för att hindra nya jobb, nya initiativ och framväxten av gröna innovationer. När Sverige behöver 500 000 nya gröna jobb, satsar Sverige rödgröna regering på en politik som leder till rödgrönt utanförskap. Det finns ingen motsättning mellan tillväxt och framväxten av ett grönt samhälle. I en tid då t ex Ericssons ingenjörer är överflödiga att tillverka telefoner, skriker framtiden efter ingenjörer som tar sig an det gröna samhällets alla utmaningar.

Det gröna industrin tycks ha problem att se framtiden. Det är en gåta att det fortfarande finns företag som sitter fast i det gamla ”1900 tals-tänket” och i konventionella tankemönster.

Efter att sett de rödgrönas budget är det kanske inte så konstigt att gröna satsningar och initiativ läggs på is. Alla som vill satsa grönt skall ändå ha förtröstan, 2018 är året då det Sverige skall bli grönt med en blå statsminister.  Det finns i stort sett inte ett enda område i samhället som inte är i behov av en grön ansiktslyftning.

Det går t ex trögt med att ställa om det Svenska Jordbruket. Knappt 10% av Sverige Jordbruk är Ekologiska. Det är kanske inte en gåta att det går så trögt att ställa om i ett land som Sverige med en rödgrön regering som lägger hinder i vägen.  Det behövs ny teknik och människor som tror på en grön samhällsutveckling. Då håller det inte med att allt fler hamnar i utanförskap.

 

Moderaterna

När Rödgrön röra och bruna knektar tar politisk ton, behövs måttfulla Moderater mer än någonsin. Sverige står idag inför gigantiska utmaningar. Som vanligt när något nytt är i cirkulationen blommar paradoxerna och läggs på hög. Nu när välfärden behöver stärkas båda vad gäller nya aktiva individer och mer resurser, växer politiska krafter som säger den direkta motsatsen. Landets styrs av en rödgrön regering som har för avsikt att sätta sprätt på samhällets resurser samtidigt som det riktas aktiva insatser som slår ut människor ur samhället. Framväxten av nya jobb bekämpas med näbbar och klor. Skatter riktas att bekämpa initiativ som leder till högre utbildning och extra arbetsinsatser. Bruna krafter gör sitt yttersta att hindra och separera människor från olika kulterer att bli aktiva samhällsbyggare i Sverige.

Det är här vi Moderater har en mycket viktig roll att spela. Det finns ett universalmedel, och det är frihet. Men vi Moderater har så mycket med att erbjuda. Vi står upp för individens frihet och individens förmåga att växa oavsett var, vem, hur och när denna process skall ta sin början.

Det är såklart alltid viktigt att kunna växa som individ. Men i en situation där 500 000 nya jobb måste skapas och 300 000 nya Svenska skall integreras i samhället, samtidigt som 1 000 000 Svenskar befinner sig i utanförskap, behövs att vi Moderater tar ett stadigt grepp om samhällsutvecklingen. Slår vakt om frihet, säkerhet och drivkrafter på ett sätt som lyfter upp samhället till nya sociala och ekonomiska framgångar.

Det handlar även om välfärdens framtid. Välfärden bygger på, att alla som har förmåga att bidra, skall vara aktiva som samhällsbyggare. Det handlar även om samhällets förmåga att bjuda in alla Svenskar som aktiva samhällsbyggare. På samma sätt som den måste vara lönsamt att aktivera sig så som samhällsbyggare.

Det behövs nya reformer som aktivt ser, hör, känner och förstår varje individs villkor. Sätter på ”kartan” vad som krävs för att alla Svenskar skall nå sin fulla potential. Sätter fingret på de faktorer som hindrar Svenskar att bli och långsiktigt trivas och må bra som aktiva samhällsbyggare.

 

 

Mitt, ditt och frihet

Äganderätten är en utmaning inom alla politiska ideologier. Att hantera detta ämne utan att första ta en sväng in i Filosofins Värld känns oundvikligt. I grund och botten finns människor och allt vad Jorden har att erbjuda. Utmaningen är att hitta en väg att samexistera och samtidigt hitta ett hållbart förhållningssätt till de resurser som Jorden har att erbjuda. En mängd Ideologer, Teologer och Filosofer har anstängt sig till det yttersta för att hitta lösningar på dessa tillsynes oändliga utmaningar. Sammanfattningsvis kan sägas att framgångarna inte radats upp på pärlband, då handlar det om den diplomatiska versionen. Vill man vara krass är det antagligen ingen överdrift att utropa ideologiernas unisona misslyckande.

Men det finns ett undantag. Liberalismen är ett oprövat kort. Antagligen är det så att frihetens ideologi har kolliderat med äganderättens principer. Det har tolkats som om tredjemannen (Du och jag) inte får ett hållbart skydd av egendom, materiella och immateriell värden etc, om alla i samhället åberopar sin rätt till frihet.

Kanske är det just här som Liberalismen stött på hinder. Hinder stora nog att ideologin inte vinner stöd i folkdjupet. Här vilar en pedagogisk uppgift som /sannolikt/ Liberala politiker i sin gärning inte lyckats utföra på ett trovärdigt sätt. Individens frihet att hantera sitt liv i samhället, måste kunna ställas i relation till ett samhälle med stat, lag och rätt. Utifrån detta perspektiv skapades Socialliberalismen. Men här uppstod något som i retoriken var svårt att skilja från det som i dagligt tal kallas Socialdemokrati.

Denna blogg handlar om Liberal Konservatism. Vilket i många avseenden är en motsägelse. Hur kan en individ vara fullt ut fri och samtidigt vara för att gamla traditioner skall följas. Moderaterna har lyckats med denna ideologiska balanskonst genom att åberopa ”måttfullhet”. Lagom fri och lagom traditionell är egentligen en ideologisk ”mischmasch”.

Men åter till filosofins värld. Liberalismen är som ideologi betraktat skapad under en period då moderna samhällen ännu inte fullt ut hade skapats. Faktum är att Liberalismens första anhängare går att hitta så lång tillbaka i tiden som under 1500 -1600 talet. Medeltidens befolkningar försökte då hitta former att skapa framtidens samhällen utifrån. Det har hänt ganska mycket sedan dess. Ismer har kommit och gått. Idag kan samhället hantera lag och rätt och har skapat hållbara sociala incitament. Idag finns gedigna system som slår vakt om värden och egendom som ägs av tredjeman. Utmaningen idag är individens frihetskamp. Idag finns goda förutsättningar att prova vad Liberalismen har att erbjuda. Det är skivandes djupaste övertygelse att Liberalismen kan uträtta underverk med samtidens utmaningar. Jämställdhet, arbetsmarknaden, Skolan, utanförskapet, jobbskapande etc, är exempel på utmaningar där individens växande frihet verkligen kan föra samhällsutvecklingen framåt.

 

 

Vänstern är ideologisk populism

Det förpliktigar att göra anspråk på vad som är rättvisa. Vänsterns syn på vad som är rättvist har byggt upp en logik som varit allmänt vedertagen under snart 100 år. Robin Hood-perspektivet är lätt att förstå. Världens grundläggande indelning skulle vara att särhålla Rika och Fattiga. Sagan har via vänsterns haltande logik tillåtits få verkliga dimensioner. Alla som levt vet att Världen består av fler än Fattiga och Rika.

Verkligheten idag är något helt annat. Samhällets stora utmaningar är inte att hantera förhållandet mellan Fattig och Rik. I dag saknas människor som vill jobbar hårt i syfte att bli Rika. Sannolikt beror detta på vänsterns retorik. Det är en direkt följd av en politik som demoniserar personer som uppbär materiell rikedom. Här finns många av de faktorer som skapar utanförskap.

Jobb och löner är inget problem för den person som tror på sin förmåga att påverka sin frihet och sin egen förmåga att skapa. Jobb och löner är bara ett problem för den som inte känner sig delaktig. Byggs det upp ett samhälle som inte premierar den som jobbar hårt och utveckar sina förmågor, är det samma sak som att bygga upp attityder, som gör att utslagningen ut ur samhället tar fart.

Det är vad som händer när samhället ”fingrar på” individens handlingskraft. Det finns i huvudsak två grundläggande faktorer som är aktiva i detta sammanhang. ”Vägar in” och ”Drivkrafter”. Skulle även kunna utryckas som så här, vid starka drivkrafter så öppnas fler vägar in, alt finns det många vägar in, så stärks drivkrafterna att vilja komma in i samhället.

Den gamla klyschan; ”Det måste löna sig att jobba” har många dimensioner. Men kanske ur ett modernt samhällsperspektiv är det kanske mera korrekt att formulerar om den gamla klyscha på detta sätt; ”Det måste skapas ett samhälle där hårt jobb premieras”.

Den gamla Robin Hood-klyschan; Ta från de rika, för att ge till dem fattiga, måste landa i den samtida verkligheten. ”Skapa drivkrafter åt de fattiga så att de kan jobba hårt och bli rika”, låter som en slogan värdig samtiden.

 

 

 

Ygemans verklighet

En ledare skall driva frågor som är relevanta för att kunna vinna organisationens respekt. Meningen kan vändas och få samma innebörd. En fungerande organisation bygger på att dess ledare driver relevanta frågor. Den Svenska polisen och dessa ledning har minst två olika verklighetsuppfattningar. När organisationens inre verklighet inte går i takt med ledningens ambitioner finns mycket små möjligheter att bygga fungerande enheter i vardagen.

Mycket talar för att många områden inom välfärden brottas med den rödgröna regeringens oförmåga att hantera många av samtidens utmaningar.

Kanske är det så att den politiska korrekthet och media träning som under 1900 talet var framgångsfaktorer, uppfattas idag som flathet och oförmåga att greppa tag i verkligheten. Idag kan alla se och relatera till samhällets alla delar ur mera verklighetstrogna perspektiv, tack vara alla sociala media. Idag finns en mängd nya polisära utmaningar som polisorganisationen inte ens har med i sin potentiella utvecklingslista. Det finns nya utmaningar om folkhälsan som vården inte har beredskap att hantera. Detta är verkligheten. Samma verklighet som prisas av inrikesminister Anders Ygeman.

Denna blogg nämner ofta begreppet ”utanförskap”. I Anders Ygemans verklighet finns inte utanförskap så som det uppenbarar sig i verkligheten. Han tolkar det som statistik att hantera ur sociala perspektiv. Något som samhället skall jobba med, något som kan traumatiseras individer genom att benämna företeelsen som något som finns med i samhällsbygget. Detta samtidigt som polisen, och vården för den delen, knäar inför utmaningar som i många falla handlar effekter som kommer av att människor befinner sig i utanförskap.

Ygemans verklighetsuppfattning ligger på gränsen till schizofreni. En ledare måste våga ta sig an verkligheten. Det håller inte att gömma sig i ideologins korridorer. Tiden är mogen att göra upp med ”smygsocialismen” i Sverige. Paradoxen är alltid intressant. Men visst är det spännande att samma parti som är roten till allt det onda, kanske blir det parti som blir tvunget att vara med och Liberalisera det Svenska samhällsbygget..

 

 

Håkan Juholt – Nystart

Förväntningarna är skyhöga, kan det vara så att Håkan Juholt är en ny Messias.. Året är 2011. Håkan Juholt installeras under karnevalliknade former. Inför stående ovationer håller han ett mycket ideologiskt laddat linjetal. Nu ska gräsrötterna vakna till liv och få partiet att växa till formstora dagars proportioner. Alla vet vad som hände. Håkan Juholt var ingen Messias. Oskarshamns sonen blev ingen prins med förmåga att bli Kung, han blev i stället ett sänke för sitt parti. Men är det verkligen så enkelt? På något sätt känns det som om partiet Socialdemokraterna kom billigt undan.

Att hitta en person i Sverige med en större ideologisk övertygelse än Håkan Juholt är inte lätt. Han är den renaste av alla renläriga Socialdemokrater. I sammanhanget gjorde han några mindre felaktigheter som han skyndsamt korrigerade. Han gjorde inget brottsligt, han lurade inte någon, han är bara slarvig i överkant. När det kommer till syndaregister finns värre exempel att plocka fram, som gjort upprepade ”comebacker” lite här och var. Ingen nämnd, ingen glömd.

Sanningen är den att Håkan Juholt fick löpa gatlopp för att han var ärlig i sin politiska kamp. Han trodde /Kanske lite väl naivt/ att han var omgiven av likasinnade. I Håkan Juholts Värld är en Socialdemokrat alltid en Socialdemokrat. Det kan mycket väl tänkas att han blev chockad av reaktionerna. Han såg kanske sig själv som en gåva till paritet och en tillgång för det Svenska folket. Vilket kanske även det låter naivt i överkant. Men det sätt som Håkan Juholt tog sig an sin uppgift fanns inte mycket av självkritik eller samtidsanalys. Han såg sig som mästaren som oppositionen skall försöka sig på att besegra. Ledningen för socialdemokraterna lanserade honom som en ”Nystart”.

Det är därför mycket anmärkningsvärt att spåren efter honom skall nu skall sopas bort. Ett parti som 2011 lanserar sin Messias, redigerar bort samma Messias 2016, alltså 5 år efter det storslaga linjetalet då Håkan Juholt inför stående ovationer genomförde sitt bejublade installationstal.

Hela detta förfarande ställer en mängd frågor. Hur ser ett parti ut idag, som behöver sopa en av sina största profeter under mattan? Vilka ideologiska grunder driver denna rörelse framåt? Hade det inte varit klokare att försöka sätta Håkan Juholt på en piedestal. Eller är det så att partiet förändrats i grunden på 5 år?

Skrivande ser en helt annan verklighet. Sanningen är den att den ideologi som Socialdemokraterna vilar på är inne i de sista faserna som leder fram döden. Det är en lång, plågsam och utdragen död som inleddes under 1990 talet. Hur konstigt det än kan låta så har alla skandaler kring bl. a Håkan Juholt och Mona Sahlin gjort att focus från detta ”ödestema” istället hamnat kring bl. a dessa två personer. I stället för att se sanningen i vitögat har man tillsynes billigt kommit undan, genom att alla motgångar kan kopplas till de olyckor som Håkan och Mona tvingats att bli.

Men det duger inte att städa ut Juholt. Det växande utanförskapet kräver ideologisk kraft som klarar av att bjuda in människor i samhället, inte stöta ut. I denna kamp hjälper det inte att skylla på misslyckade politiker. Här finns bara reformer som leder fram till samhällsdeltagande som den enda vägen framåt. Då krävs något annat än ideologisk vilsenhet.. Då krävs en äkta ideologi där medmänsklighet och människovärdet alltid kommer först. Någon som tar ansvar fullt ut, även när det behövs fattas tuffa beslut.

 

 

Liberal gryning

I tider då politiska krafter strömmar till följd av oro och rädslor, finns alla möjligheter att fatta enkla beslut baserat på ren och skär galenskap. I Sverige finns otaliga exempel. Genom en rödgrön regering och en växande national socialism, representerat av Sverigedemokraterna, finns risken att ödesdigra beslut fattas med stor negativ samhällspåverkan.

Effekterna tillföljd av rödgrön politik ser vi redan. Utslagningen och orättvisan har redan börjat få effekt på samhällsekonomin och vidgar samhällsklyftorna. Det är nu även uppenbart att jämställdheten tar steg tillbaka när rödgröna skattehöjningar slår hårt mot landets kvinnor. Vad som händer med nya pengar till välfärdssatsningar och miljöreformer, när utslagningarna tar fart och minskar intäkterna till samhället, tillföljd av att färre nya jobb växer fram är ett framtida mardrömsscenario som borde oroa alla Sveriges medborgare.

1900 talet borde rimligtvis fungera som ett avskräckande exempel. Då fick socialismen 100 år. Då skapades ett samhälle som var större än individen. Nu är tiden inne att prova något annat. Ett samhälle där individen tillåts växa till sin fulla potential utifrån vilja och ambitioner. Det behövs ny ideologisk kraft. Det behövs nya vägar.

Då ligger Liberalismen redo att plocka fram. Det är kanske skrämmande med förändring. Många känner kanske att är; ”bra som det som där är”. Man vet vad man har, man vet aldrig vad man får. Men det är inte riktigt sant. Vi har alla sett vad som händer när socialismen fick stå oemotsagd. Vem minns inte alla härjningar som bär socialismen prägel. Olof Palme som är landets stora demagog på detta område, lyckades driva ut många av landets företag ut ur landet, ordnade så att 25% av befolkningen befann sig i utanförskap, skapade en kravlös skola som vi idag ser effekterna utav. osv.. osv..

Det är därför på goda grunder att prova en ny väg. Prova att låta individens perspektiv vara med och skapa samhället. Låta handlingskraft och frihet växa i ett samhälle som ur alla perspektiv lyfter individens potential. Ett samhälle där utanförskap med alla medel bekämpas. Där nya jobb är samhällets ständiga utmaning. Där konkurrenskraft och drivkrafter underbyggs med skatter som belönar istället för att straffar. Där initiativ och delaktighet är självklart.

Ett sådant samhälle kommer att ha mycket medel att hantera sociala reformer, vård och omsorg samt ett effektivt arbete för en bättre miljö. Det är ett samhälle som bättre kan hantera jämställdhet. För att sen inte prata om öppna hjärtan. Den människa som själv känner sin förmåga och lever i ett samhälle som uppskattar denna förmåga, har lättare att vara öppen och nyfiken inför nya kulturer och influenser. Lite som när Svensken semestrar i ett annat land.

”” Den utlandssemestrande Svensken är nyfiken på andra kulturer. Men när andra kulturer kommer till Sverige, vill Svensken att den andra kulturen skall bli som den tråkiga Svenska kulturen som Svensken i allmänhet går och längtar att resa bort i från. Snacka om paradox.””

Sverige är verkligen värt något bättre. Den rödgröna röran och Sverigedemokraterna har verkligen ingen bra vision som skapar ett starkt Sverige för framtiden. Låt 2000 talet bli det starten på ett Liberalt Svenskt samhällsbygge.

 

 

Utanförskap, så byggs nya vägar..

Den som övervinner svårigheter sägs ha hjältemod. Men vad händer när hjälten tvekar? Vad händer när hjälten inte kliver fram. Eller kan det vara så att hjälten inte nödvändigtvis behöver vara personifierad? Kanske är det så enkelt att de svåra utmaningarna med att hantera ett växande utanförskap inte alls hör hemma bland hjältar och sagor. Den som vågar ta ett växande utanförskap på allvar behöver inte nödvändigtvis vara en hjälte. Det är kanske en granne som utan minsta lilla tanke, inspirerar en ung människa med utmaningar att göra rätt val i livet, genom att vara sig själv och ibland göra något så enkelt som att med ett leende säga ”Hej”.

Det är skrämande att höra landets Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson vifta bort Sveriges största samhällsutmaning. Hela de rödgröna projektet är en utslagningsgenerator av stora mått. Det märks nu tydligt att murarna runt arbetsmarknaden känns av. Det Sverige behöver idag är inte fler människor i utanförskap utan färre. Det behövs krafttag, inte vackra ord. Den rödgröna retoriken vill göra gällande att det är satsningar på skola, samhälle och befintlig samhällsstruktur som per automatik skall bryta utanförskapsspiralerna. Det finns inte en tanke på att arbetsmarknadens höjda murar är inblandade i det växande utanförskapet. Att det finns en koppling mellan ett växande utanförskap och svårigheter att få t ex Poliser att trivas med sitt yrke. Att utanförskapet har en direkt koppling till skolor och skolorganisationer att fungerar effektivt och likvärdigt över hela Sverige. etc.

Sverige behöver inte mer rödgrön retorik, det som behövs är handling. När den ansvarige minstern inte tycker sig se några problem i denna utmaning, då är det svårt att se någon som helst förändring. I takt med att utslagningen accelererar och klyftorna i samhället växer, blir det allt svårare att hitta effektiva lösningar. Vägarna in i samhället som erbjuds överlämnas idag till att handla om individuella initiativ.

Signalerna /som alltid/ när ett samhälle vandrar vänsterut, handlar om att samhället, paradoxalt, slutar att engagera sig i den lilla vanliga människan. Det är som vanligt alltid en följd av att färre är aktiva med att förse samhället med resurser. Skattetrycket som stöter ut människor ur samhället får effekt på skattebasen. Högre skatter skapar mindre inkomster till moder Svea. Det i sin tur för med sig att fler människor måste söka stöd av samhället för att finna sin försörjning osv. Den nedåtgående vänsterspiralen.

När det nu behövs nya vägar in i samhället, står den rödgröna samarbetsregeringen handfallen. Men det stannar inte där. Så lätt skall ingen komma undan, som lök på laxen ser man till att göra det svarare att försörja sig genom att jobba och enklare att försörja sig på bidrag. Försök hitta logiken den som känner sig redo. Var finns vanligheten, var finns medmänskligheten?

 

 

 

 

OS wadar i doping

Skrivandes liberala människosyn handlar om att alla skall bestämma över sina egna liv. Allt är en fråga om att hålla sig inom lagens råmärke. Viljan att presentera och att utmärka sig är en stark drivkraft som lockar många att prova kemikaliernas förlovade land. Men är allt så enkelt? Handlar allt om den enskilde idrottaren och dennes viljan att få uppleva segerns sötma?

Det finns såklart sådana fall. Men sett ur ett historiskt perspektiv är dopningen långt mer avanserad än så. Människor har alltid dopat sig när det är till att prestera. Vikingarna hade sin mjöd, Romarna sitt vin och så på senare till allehanda svampar, opiater och steroider, har florerat på ett sätt som kan kanske bäst kan liknas vid en folkrörelse.

Kina och Ryssland samt ett stort antal andra länder har lyft upp doping till att handla om nationella angelägenheter. Vi har sett Kineser simma så fort att armarna nästan ramlade av, skäggiga Ryska kvinnliga kulstötare, Österrikare som skenar i skidspåret. Listan kan göras precis hur lång som helst. I stort sett finns bara en enda sanning och det är att den siste dopade idrottaren aldrig kommer att födas.

Helt plötsligt hamnar vi mitt i det ämne som denna blogg är tänkt att handla om, nämligen politisk ideologi. Den stora breda dopningen handlar i mycket liten utsträckning om utövaren. Frågan är lång mycket större än så. Sanningen är den att hade idrotten verkligen velat göra sig fri från doping, då är det bara fråga om ett beslut. Flytta ansvaret till utövaren. Det skall vila på den enskilde utövaren att bevisa sin oskuld. Men det är ett stort steg. Det är även så att det finns starka krafter som inte vill se denna utveckling. De länder som vill bygga den nationella stoltheten genom att låta dopade idrottare åka till OS och vinna guld, är såklart mycket lite intresserade av antidopingarbete. Det ligger i sakens natur.

Slutenheten i Kina och Ryssland gör att detta jobb skulle bli oändligt svårt. Men det är tveklöst dessa två länder som har gjort en stor sak av att visa upp storslagna idrottsliga prestation oavsett priset. När det kommer ideologiska grunder finns tydliga paralleller. Dessa två länder plågas av ideologiska avarter som under årtionden degraderat människovärde och individens frihet. Det finns här mycket tydliga ideologiska vinster att inhämta genom att låta dopade idrottare vinna storslagna medaljer.

Kanske öppnar detta upp för ett nytt sätt att bekämpa doping. Kan se ett stort antal vägar fram. Något så enkelt som ett ”pricksystem”. Varje gång ett land ställer upp med en idrottare som blir avslöjad med att vara dopad får landet en prick. Dessa prickar skall sen alltid redovisas när landet ställer upp i med sina idrottare oavsett gren eller disciplin. Kina och Ryssland skull då mycket snabbt drunkna i prickar, vilket knappast skulle gynna den nationella stoltheten. Ett land som inte sätter sina medborgares hälsa i första rummet, kan knappast vinna något genom att hänga guldmedaljer rund sina utövarens halsar.

WADA med Sir Craig Reedie i spetsen har ett otacksamt men viktigt jobb när det kommer till Antidoping. Problemet är inte jobbet i sig. Det sker ett mycket bra jobb. Men möjligheten att straffa de verkliga bovarna i denna cirkus är näst intill obefintlig. Att hitta någon enskild idrottare som dopat sig är en lätt uppgift. Men att kunna hantera nationer som systematiskt använder doping i ideologiska syften är omöjligt, då det finns korrupta kopplingar mellan hur WADA finansieras och de länder som tycker det är bra att samla dopade framgångar på hög..