När endast kärlek är metoden

Psykoterapi eller kognitivbeteendevård är frågan som seglat upp på den senaste tiden. Skall man behandla orsaken eller symptomen. Eller borde man kanske göra både delar. Sanningen står att finna för den som så önskar. Men att söka sanningar i den snårskog som företräds av dagens psykiatri, är en uppgift för extremt flitga eller varför inte någon överenergisk person med diagnosen ADHD.

För mig är alltid källan mycket mer intressant än biflöden och utlopp. Den person som inte kan redogöra någorlunda sammanhängande för sitt liv fram till nuet, är med största säkerhet en person som behöver extra hjälp att få styr på sitt liv och sin mentala hälsa.

Om man utgår ifrån att det finns ett begrepp som heter mental ohälsa, så bör det i rimlighetens namn även finns ett begrepp som beskriver den direkta motsatsen. När är vi då mentalt friska? Enligt juridiken är det när vi enligt andra är i stånd att ta ansvar för våra egna liv. Så fort vi av någon orsak inte varit medvetna om vår gärningar, så är vi enligt juridiken mentalt otillräkneliga. Visst låter det logiskt och bra.

Men när vi kommer in på det faktum att vi faktiskt i lagens mening måste ha begått ett brott för att få denna diagnos, hamnar vi i ett helt annat läge. När man hör om alla brott som har utförts i ett tillstånd av otillräknelighet i enlighet med juridiken, blir man fundersam. Inte allt för sällan har det i efterhand visat sig att många av förövarna till svåra våldsbrott sökt sig till psykitrin, för att få vård innan de utfört sina hemskheter. Med detta faktum i ryggen, börjar man nu ana att det finns en skillnad mellan att vara juridiskt otillräknelig och att vara otillräknelig enligt psykiatrins sätt att se på saken.

När vi glider ut ur livsmoderns varma sköte bör vi i rimlighetens namn inte vara massmördare eller våldtäktsman/kvinnor. Visserligen föds vi alla till en Värld som har mycket olika förutsättningar att erbjuda. Vi kan bli födda i ett hem som har allt och vi kan bli födda i ett hem som är helt utan tillgångar från den materiella Världen. Det är vad jag kallar för varierande grundförutsättningar. I landet Sverige de senaste 50 åren har vi trots allt ganska så goda grundförutsättningar. De allra flesta av oss lever i en vardag som absolut inte har något enormt överflöd att bjuda på. Men att påstå att vi lider nöd i landet, är nog att gå till överdrift. Sammanfattningsvis kan man säga att så gott som alla som verkligen vill göra något positivt av sitt liv, kan med ganska så god säkerhet få ett någorlunda normalt och tryggt liv i landet Sverige.

Trots dessa ganska så goda grundförutsättningar har vi fulla fängelser, gängkriminalitet, ganska så hög mental ohälsa och ungdomsvåld. Då ställer jag mig i ärlighetens namn frågan var problemen uppstår. Vad jag kan förstå så händer det något som påverkar oss enormt olika mellan 0-13 års ålder. Under dessa 14 år händer det att vissa av oss fattar beslut att bli advokater och läkare, medans vissa av oss hamnar i gängkriminalitet. Sen kommer dessutom detta faktum att oavsett vilket livsbeslut vi fattar så drabbas en del av mental ohälsa.

Vad är det då som avgör att det blir som det blir? Sannolikt finns det en genetisk faktor med i bilden. Men den är inte tillräckligt stark för att ge ett avgörande intryck. För mig är det endast tre faktorer som verkligen är avgörande och det är tro, hopp och kärlek. Tro nu för all del inte att jag tänker gå in på det religiösa spåret. Även om många hittat just tro, hopp och kärlek inom religionen så väljer jag att gå på ett sidospår runt om kring religionen.

Jag vill på mycket goda grunder försöka mig på att sjösätta ett axiom. Ett axiom som säkerligen går att göra om till en graf. Summan av all den kärlek, engagemang och omtanke man skänker sina barn, är den faktor som grundlägger barnets förmåga att väl klara sitt framtida vuxenliv.

Ur ett samhällsperspektiv är det också så att varja satsad krona som leder till att föräldrar har mera tid med sina barn, är kanske den absolut bäst satsade kronan som överhuvudtaget kan göras.

Jag är inte naiv nog att jag tror på att detta skall lösa alla Världens problem. Men i ärlighetens namn så gör vi idag bevisligen inte tillräckligt för våra barn i åldrarna 0-13 år. För då skulle vi inte ha de problem vi idag har….