Rasism och främlingsfientlighet i vardagen

Det verkar nu som om vi alla får börja lära oss att leva med Rasism och främlingsfientlighet. Kyrkovalet 2013 ger en indikation på vad som  komma skall. Det verkar som om samhällsbilden släpper fram den ofria människosyn som presenteras av landets Sverigedemokarter. Den smygrasism som bitit sig fast hos medelsvensson, verkar nu allt tydligare blossa upp. Vi ser de oroväckande tendenserna i årets kyrkoval. När det skall till att röstas i valet 2014 finns en överhängande risk att över 10% av valmanskåren lägger en främlingsfientlig, rasistisk röst i valurnan.

För mig som alltid kämpat för frihet och valfrihet mot kommunsiter och socialister, står nu ytterligare en kamp att utkämpa. Kampen för frihet står nu att utkämpa på den ytterska politiska högerkanten.

Man får aldrig låta kampen svalna. Kampen för frihet är en ständigt pågående process. De små kornen av rasism är som virus i en sjuk kropp. Det verkar som om vi människor har nedsatt immunförsvar, när det kommer till den epidemiska sjukdomen rasism.

Oro för det okända verkar kunna resa upp de mest anmärkningsvärda fördomar som grundlägger rasismen. Främlingsfientligheten är allt utom att vara analytisk, solidarisk, selektiv och inkännande. Det är med mångfald man bemöter den otrygga, inhuman, omänskliga och oroliga främlingsfientligheten. Det är genom att bjuda in och välkomna man överbryggar den otrygga och oroliga främlingsfientligheten. Argumentet är kärlek, medkänsla och förståelse. Man bemöter inte den järnrörsbeväpnade oroliga och rädda rasisten med våld och stora hårda ord. Mot denne finns bara trygghet, värme, kärlek och välkomnande som motmedel.

Det finns även en annan väg där Sverige behöver förbättra sig, som har med främlingsfientligheten att göra. På något sätt måste vi hitta vägar där samhälleligt missnöje kan urladdas. Mycket av de framgångar som Sveriges rasister och främlingsfientliga idag får uppleva, är en följd av ett missnöje med samhället i stort. I detta missnöje kan man spåra det som vi brukar kalla politikerförakt. En form av systematiskt genererat missnöje som samhället alltid varit bärare utav. Men idag har tydligen Sverigedemokraterna i retoriken lyckas öppna ett gatt där detta missnöje hittar dagens ljus. I retoriken har Jimmie Åkesson skickligt lyckats få Sverigedemokraterna att framstå som Riksdagens enda parti som verkligen utför opposition.

Det är en utmaning för de etablerade partierna att verkligen ta denna s.k. politiska puck på allvar. Det är viktigt att bygga retoriken på ett sådant sätt att man hela tiden bjuder in missnöjet till debatt och diskussion. Jag är övertygad om att hälften av de som idag överväger att lägga en röst på Sverigedemokraterna är stöpta ur samhällsmissnöjets kategori. Frågor som berör t. ex. Sveriges invandring behöver nyanseras på ett sätt som bjuder in samhällsmissnöjet till debatt. Låta människor förstå att mångfalden är samhällsberikande på alla tänkbara sätt. Få upp frågor på agendan som belyser t.ex. vad som händer med ett samhälle om man låter missnöje, främlingsfientlighet, rasism och missunnsamhet få fäste.

Få människor att förstå vikten av frihet och demokrati. Förstå att man inte någonsin kan släppa kampen för frihet till förmån för rasism, rädslor och främlingsfintlighet. Det är med kärlek, välkomnande och medmänsklighet man bäst bemöter rädslorna i rasism och främlingsfientlighet.